Staffans K R Ö N I K A

Staffan Bengtsson

Staffan Bengtsson

4 mars 2019

Bertil Vallien - Frameless Faces

Jag måste få skriva något om Bertil Valliens besök hos oss på Kammaren.

       Det här hade ingen av oss gjort. Varken Bertil eller Pia eller jag. Ett 70-talsprojekt. Eller rent av 50-tal? Action painting

       Alla som någon gång besökt en konstnär i hans eller hennes ateljé vet hur drabbad man kan bli. Direktheten. Att få vara mitt i händelsernas unika ögonblick. Se hantverket och förstummas. Jag har själv många sådana besök i minnet. Jag minns Per Kirkebys fräcka självförtroende med sina jättedukar i ateljén på Läsö. Jag minns Lars Lerins känsliga akvarellpenslar hemma i Munkfors. Man glömmer det aldrig. Man får i sig mer om skapandets hemligheter än vad en hel termin på den konstvetenskapliga institutionen kan ge.

       Nu hade vi byggt om galleriet till tillfällig ateljé åt Bertil.

       Han tog över med kol och kritor. Musikmaskinen spelade David Byrne. Högt. 

       Alla som passerade Lilla Fiskaregatan 23 kunde sålunda fredagen 1 mars 2019 bevittna Bertils skapande genom ett fiffigt litet titthål i galleriets fönster. Ett ”ateljébesök” av annorlunda slag. En sorts intimitet mitt i rusningstrafiken.

       Efter ett dygn hade BV skapat en hel utställning. Porträtt i svärta och enstaka färgfläckar.

       Vi var alla tre lika omskakade. Vi var lättade över att projektet, rätt våghalsigt, gått att genomföra och vi var berusade av vad vi såg. Glädjen, energin. Bertils lust att dela med sig.

       Det är inte helt bekymmersfritt att närma sig konst. I konstnärens närhet frigöres något slags enzymer får jag för mig. Något som öppnar ens sinnen. Gör oss mindre respektfulla men samtidigt kanske mer uppmärksamma, öppna. 

       När vi hängde utställningen hade vi som mål att hålla kvar känslan av ateljé och skapande. Inte rama in och låsa in. Låta bilderna komma publiken så nära som möjligt. Undvika onödigt bjäfs.

        Bertil Vallien är världsberömd för sitt glas och sin keramik. Nu fick Lundapubliken se en ny sida av honom och reaktionerna var översvallande. Jag tror han fick tillbaka åtminstone en liten del av det han själv givit ifrån sig. Kommunikationen funkade.

        Sedan satt vi där, post festum, en aning möra och tagna.

        Kan vi göra om det här?

        Galleriet som ateljé? 

        Det kan vi. Håll ögonen öppna. Kammarens lillgamla folkbildningsiver tänker till. Detta var alldeles för givande för att inte tas på allvar. 

        Som man brukar säga: fortsättning följer.

        Tack Bertil. Lund mådde gott av denna sköna omskakning!


21 december 2018

Julkrönika - Tack Lunds Konsthall!

För ett par år sedan var Lunds politiker på väg att stänga ned Lunds Konsthall men senaste utställningen med Britta Marakatt Labbas visar vilken lycka vi har som fick behålla konstinstitutionen i Anshelms tjusiga tegelbyggnad! Aldrig ge upp. Aldrig kasta in handduken. Aldrig säga: det är kört.

       Årets sista gästspel i Lunds konsthall blev också årets bästa. Dessutom en av de viktigaste utställningarna i landet under året. 

      Den rikedom av textila bilder som Britta Marakatt Labbas visar upp i denna retrospektiva landskapsodyssé från de samiska sfärerna ger mig fanimej tron på samtidskonsten tillbaka. Tack Lunds konsthall för att vi fick vara med om detta såhär i årets sista skälvande stund!

       Marakatt Labbas gjorde sig omtalad redan på 1970-talet med protestkonst i striden om vattenkraftsutbyggnad av Altaälven i norska Finnmarken. För universitetet i Tromsö har hon skapat en 24 (!) meter lång textilfresk om sin samiska mytologi. Internationellt fick hon sitt genombrott på Documenta 14 i Kassel 2017.

        När såg vi sådan finurlig konstfullhet senast? Handarbetets vänner och allt vad ni heter, jag tror jag viger mitt fortsatta liv åt broderi och sömnad. Det är så såhär samtidskonst ska se ut. Marakatt Labbas är inte den enda, hela 1900-talet har haft textilkonstnärer i modernitet som krattat i manegen för sina systrar, men detta är så levande och fint och humoristiskt och hantverksskickligt att man tappar andan.

         Slå ihop Lars Lerin med Anna Sjons Nilsson och tillsätt lite Nils Nilsson Skum så vet ni precis vad det är som Marakatt Labbas sysslar med. Människornas öden och landskapets vidder. Färgernas tonträff och sagornas puttrande gryta. Måtte denna tråd aldrig gå ur varpen! Måtte alla som vill hinna se denna utställning om ett stycke fruset Sverige där snöskoters och kråkor och renar korsar varandras spår som flyktingar i sitt eget land. I en tid när nationalism och rasism följer med som ohyra i morgontidningen kan en konstupplevelse av detta slag rena luften i ett huj. Det är storslaget och viskande på samma gång. Omöjligt att inte vilja se om gång på gång!

         Så fick året, som sagt, ett vackert slut till sist. Lunds Konsthall (besökarrekord och katalogerna slut) får min sista lussekatt och sista skvätt glögg för sitt dugliga arbete.

         Aldrig ge upp. Aldrig kasta in handduken. Aldrig våga påstå: loppet är kört. Vi kommer alltid tillbaka!

 

30 november 2018

Gustavsberg i mitt hjärta

Kreativa miljöer, jag menar riktigt företagsamma och nytänkande sådana, vimlar det inte precis av. Silicon Valley blev en framgångssaga utan jämförelse. Där stämde allt. Men det var och är mycket en manlig historia.

       I Gustavsberg på Värmdö lades grunden till den moderna svenska keramikhistorien. Därifrån spreds högklassigt gods över hela världen. 

       Alla har någon gång vänt på en kopp eller ett fat och sett stämpeln från Gustavsberg och känt lättnad.

       Jag har följt händelseutvecklingen där i kanske tjugo år, sådär på håll men också mycket nära ibland. Jag har skrivit artiklar om keramikerna och gjort hela tv-program om platsen Gustavsberg som oersättlig källa till kreativt arbete. Porslinsmuseet visar vilken fantastisk produktion som skapats där ute sedan tidigt 1800-tal. Helmer Osslund och Josef Ekberg. Gunnar Wennerberg. Wilhelm Kåge.

       Ni hör själva, män allihop.

      1910 anställdes den första kvinnliga konstnären när Beata Mårtensson, född i Lund, fick sitt kontrakt. Skånskan blev internationell som få men hennes namn är det få som pratar om idag.

       När vi planerade den aktuella utställningen GUSTAVSBERG I LUND påmindes jag om hur annorlunda det ser ut idag. Nästan alla de skickliga och envisa konsthantverkarna är kvinnor. Sakta men säkert förändrades kartan där ute i ateljéerna och numera dominerar kvinnorna helt och hållet. 

       Det har varit en lång väg dit, kantad av svårbemästrade fördomar.

       Såhär skrev den kände konstkritikern John Ruskin om kvinnorna och kreativiteten 1867:

 Mannen är i högsta grad en som handlar, skapar och upptäcker. Hans intellekt är skapat för uppfinningar och spekulationer. Men kvinnans intellekt är inte inrättat för uppfinningar eller skapande utan för nätta arrangemang och smakfulla omdömen. Hennes främsta uppgift är att prisa och lovorda…

 Lund har haft en särställning som intellektuellt och konstnärligt centrum i Sverige under lång tid. Hur det står till idag kan man diskutera, men det faktum att staden har åtskilligt fler optiker än konstgallerier och bokhandlare kan tyda på att sikten försämrats något.

        Svenskt konsthantverk har länge varit underskattad. Utövarna släpar ofta på svajande självförtroenden och marknaden har inte riktigt förmått ta hand om deras arbeten. Det kostar väldigt lite att köpa unikt svenskt konsthantverk. Med vår utställning nu i december/januari hoppas vi ge fler möjligheten att se vilka skönhetsvärden och halsbrytande tilltag de samtida konsthantverkarna representerar. Och påminna Gustavsberg om att platsen de nu funderar på att rasera genom fastighetsförsäljning aldrig går att återskapa vid en förlust.

      Gustavsberg i våra hjärtan. Varken mer eller mindre.


29 augusti 2018

Borde inte alla vuxna par starta ett bokprojekt? För böckernas och kärlekslivets skull?Bokhösten knackar på. Det snöar pressutskick från förlagen och snart drar lämmeltåget av författare och journalister till bokmässan i Göteborg. I år utan Kulturprofilen. Får man anta!

       Böcker och bokmarknaden är expansiv just nu. I fjol gavs det ut fler än 15 000 böcker i Sverige. På ett år ökade utgivningen med 15%. Otroliga siffror. Talet om pappersbokens död är minst sagt överdrivet.

       Nu ger också vi ut en bok, vår första gemensamma. Jag har personligen publicerat ett dussintal böcker men nu släpper Pia och jag vår första gemensamma sak.

        Varför böcker i denna digitaliseringarnas tid? Är vi bakåtsträvare? Har vi hamnat på efterkälken?

        Svar: vi älskar att ta en bok i vår hand. Bläddra och sniffa mellan sidorna. Materialiteten som ger texten ett annat slags närvaro. Det ger också trygghet - boken finns och jag håller den i min hand. Den går inte upp i rök om strömmen plötsligt sjappar.

        Det blir allt ovanligare med bokhyllor hemma hos folk. Få har, som förr, tusentals böcker i sina hem. Vi läser lika mycket, det säger vissa forskare, men vi sparar inte böcker med våra egna anteckningar i marginalen - det som gör det extra roligt att läsa böcker som man lånat av en vän. Aha! Så tyckte han! Det där höll inte hon med om! Sånt.

        Vår bok, strax ute i den snurriga cirkulationen, är en kärlekshistoria. Mat och Österlen men mest mellan oss själva. Kärlek på gamla dar. Nya tag, nya försök att hitta livets förlorade mening. Allt mitt under den dagliga matlagningen i köket eller trädgården.

        En typisk pappersbok! Som läsaren förhoppningsvis vill läsa med penna i handen och klottra lite mellan raderna… Stryka under och stryka över. Helst återkomma till många gånger.

       Vi säger att alla par någon gång borde starta ett bokprojekt. För kärlekens skull och för böckernas betydelse som historiearkiv. Det är inte svårt, kostar inte miljoner - allt som behövs är ett ämne man brinner för. Då blir projektet också en kraft i relationen.

       Så har vi sagt och så tror vi. 

       Nu hoppas vi bara att läsarna hittar fram så den vackra boken inte blir så kallad hyllvärmare. Bokhösten knackar, som sagt, på. Välkommen in i värmen.


22 maj 2018

En nostalgisk krönika från 1990

Minns ni 1990-talet? När kulturlivet och finansbranschen dansade pardans och Svenska akademien fortfarande var en trygg och pålitlig bastion i bakgrunden? 

Precis som det finns människor som aldrig får nog av 1960-talet så tillhör jag de som aldrig får nog av det svenska 1990-talet.

     Seklets sista decennium var en vulkan av underbara händelser i kulturbranschen. Det började fräckt med att Dan Wolgers lät en reklambyrå producera en utställning i hans namn men utan hans egen inblandning. Det fortsatte med en uppsjö nya konstnärer och musiker och formgivare. Bo Kaspers tog alla blågula hjärtan med storm när de 1993 debuterade och Rebecka Törnqvist och en mängd andra fyllde på och fick lagomlandet att svämma över på alla bräddar.

      Glasformgivare som Per B Sundberg och Annika Jarring och Carina Seth Andersson lämnade Konstfack och gav nytt underfundigt liv åt studioglaset och unikaten. Borta var 1980-talets deppiga domedagsprofeter och istället fick vi se så kallade riskkapitalister flockas kring kulturnäringarna som plötsligt tycktes ha potentialer i både politikers och penningplacerares ögon.

       Själv åkte jag till Milano med hela den svenska designeliten och gjorde tv om det lilla nordiska vinterlandets nyvaknade livslust. Jag minns en ständigt leende Mauro Scocco där och en Claes Britton som verkade vilja marknadsföra hela världen. Det fanns liksom ingen hejd på kalaset.

       Klart man saknar detta decennium i en samtid som varken brinner för kultur eller form eller utopier av något slag. 

       Jag funderar på det här medan vi bygger en liten anspråkslös retrospektiv utställning med glaskonstnären Annika Jarring. Så mycket vitalitet det finns i hennes glas! Så mycket speglingar från de där gränslösa åren i mitten på 1990-talet när alla ville överträffa sig själva och dessutom göra det tillsammans med andra. Publiken var ung och hungrig. Alla köpte konst och gick på konsert och klädde sig i Bondelid och Diesel och vägrade vardag och skålade med den över allt närvarande kulturministern Leif Pagrotsky. 

      Ja, jisses vad vi hade händerna fulla!

       Om detta decennium borde vi skriva och fundera mer. Det finns en tråd där att knyta an till. Med Annika Jarring på Galleri Kammaren drar vi, som sagt, ett litet strå till stacken.


3 mars 2018

Tiden drar i en tekanna

En kanna rymmer som alla nuförtiden vet mer än kokande vatten och teblad. För formgivarna tycks den rymma allt. Som uppgift. Som utmaning. Som kronan på verket.

       Signe Persson Melin och Gösta Gräs säger samma sak.

       -Jag har alltid gjort tekannor, säger Gösta.

       -Jag har alltid gjort tekannor, säger Signe.

       Tekannan som brottsplats som konstnären återvänder till så snart han eller hon får tillfälle.

        Som kreativ utmaning tycks tekannan svåröverträffad. Kroppen, pipen, handtaget, locket, insidan, utsidan, glasyren, storleken… Jag förstår dessa kreatörer som lockats in under locket och fastnat som anden i flaskan.

        Det är i tekannan som svenska keramiker trivs allra bäst, vågar jag påstå. De överträffar sig själva varje gång de skapar en ny kanna åt det varma vattnet och det skönhetstörstande ögat. Jag vet inget annat föremål som så bjuder upp sina formgivare till dans som tekannan - det är där de alla är som bäst!

        Signe. Gösta. Stig. Ulrica. Gunnar. Inger. Elna-Karin. Hela bunten av tekokare. Mycket har de skapat i sina dagar men det är tekannorna som kommer att gå till historien; det är tekannorna som kommer att göra framtidens arkeologer storögda och förbryllade. Kunde man verkligen använda dem? Gjordes de verkligen i modern tid? För vanligt folk?

       De keramiska tekannor som vi samlat till vår utställning började sina liv som bruksföremål och slutade som konstobjekt. Med något undantag. Som en liten grön drake av Gösta Gräs. Från frukostbordet till finrummet. En naturlig gång.

       Man behöver inte ha så fantastiskt antikt porslin på det där frukostbordet bara man har en vacker tekanna att titta på.

       Skönhet och funktion hand i hand.

       En krackelering i glasyren eller en nagg i pipen står vi ut med. De är ju så sköna ändå.

       Signe Persson Melin är svåröverträffad i gänget. Sedan sent 1940-tal har det kommit tekannor ur hennes förtrollade händer. Gång på gång har hon återvänt till tekannan i sin ateljé. Och kommit därifrån till kvällen med något helt nytt, för världen obegripligt självklart. Nu är hon 92 bast. Det är en aktningsvärd ålder. För tre år sedan gjorde hon sin senaste kanna, åt Rörstrand.

        Gösta Gräs är bara 75 men samma andas barn. Han kan inte heller sluta att hålla på.

         I detta land Sverige har vi sådant som semlans dag och kanelbullens dag men tekannans dag borde få sin dag den också. Då lyfter vi ned vår vackraste pjäs ur vitrinskåpet och fixa ett gott svart te och läser högt ur Sommargästerna av Pär Rådström. Så tiden får vila en stund. Lägga sig tillrätta.

        Kanske är det vår utställning handlar om? Bryta ett mönster och hejda meningslösheternas framfart med lite nyskapande form och svart te med ingefära?

       Är det därför Signe inte kunnat låta bli? För att hon vet att tekannan är ett väsen och inte ett föremål?


5 februari 2018

Konstakademien på Fredsgatan i Stockholm tillhör stadens favoritställen. Bra utställningar, enkelt gott kök, historia i trapporna. Att Magnus Karlssons galleri numera huserar där på hörnet lyfter glädjen ett extra pinnhål.

Medan årets möbelmässa pågår för fullt ute i Älvsjö, kan den mindre trendjagande Stockholmsbesökaren nu se formgivning av Åke Axelsson, Jonas Bohlin och Mats Theselius i detta hem för "de fria konsterna". Tre profiler, tre temperament. INSIDE: architecture kallar de sin utställning och det är för ovanlighetens skull insiders som delar med sig av sin kunskap och gör oss alla lite rikare.

Bohlin har sedan genombrottet med betongstolen 1981 hanterat sin lyra med stor konsekvens. Bohlins avdelning är poetiskt och luftig, ibland nästintill immateriell. Som signaturer svävar belysningar och stolkurvor i dunklet. Det är väldigt mycket linje och viktlöshet, ett formspråk som tassar över tiljorna som väsen lika mycket som ting, föremål. Hans inredningar åt Riche finns fotograferad på väggarna. Bättre tycker jag om hans Sturehof men det slinter alltid lite grand, hans förtjusning i gesten kan ta överhand.

Stora salen är Axelssons. Kungens sal. Trä som njuter av att vara trä. En mahognyplanka som nöjer sig med det. Stolar, stolar, stolar. Goda sittmöbler, typiskt skandinaviskt, accentuerade med en skinnbit eller en skvätt vit färg. Ytsäkert. Hantverksskickligt. Odödligt? Pålitligt och någon gång väl garderat. Men har man hållit på i dryga halvseklet är det lätt att ursäkta.

Hollywoodstämningen står Mats Theselius för. Hans färd mot Ithaka är samtidigt materialnostalgisk och konstfull. Numrerad upplaga står skrivet i pannan. Fåtöljer som Elvis Presley, om ni förstår. Metall och trä och mässing och järn och tyg och broderier. Theselius lyckas nästan alltid att få till det. Fåtöljerna Bruno och EL Rey är svårslagna men om någon slår honom på fingrarna är det han själv. Målerier på väggarna som ekar Konst. Det funkar och det roar och alla vill ha en Theselius hemma men få har råd.

Som med allt form jag gillar: inside förvisso, med det är dragen av outsiders som vi tar till vårt hjärta. Etablerade gråhåriga outsiders som inte kan låta bli att prova nytt, på tvärs och lite omöjligt sådär. Bortom massproduktion och rutinseende. Alla med professors titel, Axelsson dessutom ingående i akademiens styrelse tror jag.

Publiken älskar dessa tre män, har alltid gjort. Kulturministern försökte säga något i sitt korta invigningstal men jag är osäker om hon nådde fram Bohlin sa något om att han önskade sig KULTUR på schemat i barnens skolor men där vred jag besvärat på mig. Kerstin Wickman verkade också nöjd, katalogtext hade hon författat, och Ulf Greger Nilsson som givit katalogen form bar rolig blå kavaj. Sune Nordgren skrattade i sin hårsvans, uppåt som alltid. Systrarna Hedvig och Rebecka (nu är vi insiders på gamla sättet) på plats och kvicka i sina kommentarer som jämt. En typisk vernissage i Stockholm, och Möbelmässan ute i blåsiga Älvsjö sa vi ingenting om. Behövde inte.

Ta dessa tre förnyare och traditionalister till Lunds konsthall och gör ett behövligt insiderjobb i Lund, det är skånepubliken värd.


13 januari 2018

Till Kritikens försvar

Denna grådaskiga lördag lystes upp av att Linda Fagerström på Sydsvenskan recenserade vår utställning Ögonstenar och dessutom med riktigt positiv slutkläm: Roligt att Lundaborna nu också får chans att upptäcka den svenska smyckekonstens pånyttfödelse…

       Det är roligt att se att konstbevakningen funkar. Hela lördagen strömmade besökare som läst Linda Fagerströms recension till. Stor glädje på Kammaren. 

       Recensioner och kritik är ett särskilt kapitel.

       I allmänhet har kulturbevakningen mattats av. 

       Jag minns min allra första, den gången hade jag skrivit en diktsamling som recenserats i Dagens Nyheter och jag bestämde mig för att dra upp den mycket positiva recensionen i affischstorlek och nåla upp den på porten till huset där jag bodde.

       Sedan dess har det ramlat in en och annan recension ytterligare men recensioner kan man inte få för många av, inte ens de negativa. Också en örfil är en bekräftelse på något vis.

      I den bästa av världar råder ett slags balans mellan den produktiva planhalvan i kulturlivet och den bevakande planhalvan; utan kritik vissnar kreativiteten. Så ock i den kommersiella världen; utan kunder vill ingen producera.

       Alla som håller på med konst och närliggande områden är eniga om att den bevakande planhalvans manskap decimerats. Det är inte bra. Utan omdömesgilla trädgårdsmästare växer de aldrig så härliga trädgårdarna igen av snabbväxande sly. 

       Att vi som kanske driver Sveriges, till golvytan, minsta konstgalleri denna dag kammat hem en kunnig och välskriven recension i en av landets största morgontidningar är därför av extra betydelse. Vår nästa utställning, som har vernissage 10 februari, kommer inte att bli sämre av detta faktum. Nu vet vi att brevet har en mottagare, det fick vi ju svart och vitt på.

        Sålunda: satsa mer på den bevakande journalistiken, den som vill prata med andra aktörer och skribenter. Dagsnyheter i allmänhet är överlag överskattade. Inte minst för att de, till skillnad från den påläste kritikern, saknar perspektiv på det de berättar om. Fyra innebrända grisar i Höör. Dam som nästan blev påkörd i Lomma. Anderssons kiosk bygger ut. Ja, ni hör själva; så ge mer utrymme åt kulturkritik och skribenter som vill vara en del av det offentliga samtalet.

        Då kommer små gallerister som vi på Kammaren i Lund att inte en klaga om vi blir sågade vid fotknölarna.


20 december 2017

Downsizing är från början en glosa bland företagare. Skära ned kostnader, hålla tillbaka onödiga investeringar.

      På Kammaren pratar vi också downsizing. Det är inte bara killarnas kavajer som blivit EXTRA SMALL (började det med Clintons korta kostymbyxor!?), många av senare års bästa romaner har snarare varit tunna saker än tunga tegelstenar. Litet är hett. Hur ofta beställer vi inte in två små goda förrätter istället för en bombastisk varmrätt?

      Litet är, med andra ord, stort.

      Kom till Kammaren för att fylla på. Se spännande föremål, ta del av halvfärdiga tankegångar, smaka något för första gången.

       Konstlivet i Sverige har förlorat lite av sin kraft. Många konstnärer som etablerade sig på 1990-talet har på något sätt tappat aptiten. Det nya väntar på sin entré. Tekniken har tagit över. Måleri är bara en bråkdel av allt som skapas. Konceptuella verk dominerar scenen. På Kammaren saknar vi det flödande måleriet och det orädda skulpterandet. Framöver kommer vi att visa sådant vi tycker hamnat i skuggan av nuets agenda. 

      Vad kan man göra på 16 kvadratmeter?

      Mycket.

      Vi är förtjusta i formvärldar som skär lite cross over. Kanske blandar vi måleri med glas och mode? För att vi upptäckt en röd tråd som bär. För att vi inte vill vara stränga kommissarier eller "kurera" för mycket. Världen i sig är ju disparat och bra på oväntade kombinationer. Ett strykjärn och ett paraply stämmer möte. Kan det vara vårt credo?

       Den utställning av smyckekonst vi nu visar bryter mönster. 33 av Sveriges mest kreativa konstnärer har skapat objekt som tar plats mer än vanligt. Många av konstnärerna är representerade på Nationalmuseum. På Kammaren har de intagit Lund för första gången. Vi hoppas inte objekten ska ge nervösa besvär även om de inte väjer för det utmanande. Det är smycken som när de inte bärs gör sig lika bra som skulpturer i rummet. Precis som svenskt konsthantverk i stort representerar de ett oerhört vitalt konstområde idag. 

      Smycken är inte gigantiska historier. De passar bra hos oss. Vi trivs i småskalighetens perspektiv. De jättestora dukarnas tid verkar vara förbi. Kanske har vi börjat vår verksamhet vid rätt tidpunkt? Små gallerier kanske kan vara användbara i en tid då globalisering och alla slags gränslösheter inte riktigt gått iland med sina uppdrag? I affärsvärlden är POP UP-butiker vanligt förekommande. I bryggerivärlden hyr de minsta unga bryggarna in sig hos de stora producenterna och kör sitt race. Bra för både kassa och mångfald.

       På Kammaren behöver vi inte vara störst. Men små och kunniga i det vi gör. 


7 december 2017

       På Kungsgatan 4, alldeles bakom Domkyrkan, låg Galleri Prisma. Så kallades det på 1970-talet men med åren och de internationella framgångarna döptes det lilla konstgalleriet om till Anders Tornberg Gallery.
        Denna glädjekälla för konstlivet i Lund växte jag upp med.
        Som gymnasist på Katedralskolan använde jag åtskilliga lunchraster till att hänga där och ta in den stora häftiga samtidskonsten.
         Många pratar fortfarande om Anders Tornberg som en kär vän. Han var sådan. Brann för sin konst och sina konstvänner.  Med åren kom jag på något sätt ifatt honom, han var ju trots allt född på 1930-talet, och jag hann göra ett par tv-inspelningar med honom. Ena gången pratade vi Per Kirkeby, som fått en tegelskulptur till Mårtenstorget stoppad av kommunen och affärsmännen kring torget. Andra gången träffades vi i Köln och pratade popkonst och konstmetropoler i allmänhet.
    På Tornbergs tid var Lund faktiskt en konstmetropol. 
    Konsthallen var orädd och världsberömd, Jean Sellems milt sagt aparta galleri intill Stadsbiblioteket tillhåll för de allra modigaste och Tornbergs eget galleri helt oslagbart. Svensk och internationell meny med bara det bästa - också när jag tittar i backspegeln.
       Här såg jag Barbro Bäckströms nätskulpturer första gången och här mötte jag Marie-Louise Ekmans och Tommy Östmars måleri och det räckte långt för en tonåring som fått smak för estetik och frihet.
        Joseph Beuys och Christo och oräkneliga andra värdefulla konstnärer kom in i Sverige den här vägen.
        Som kulturstad funkade Lund alldeles utmärkt. Idag finns delar av Tornbergs arv tillgängligt på ett särskilt rum på Konsthögskolan i Malmö. Fint.
         När vi på Kammaren pratade om att börja galleriverksamhet i Lund pratade vi mycket om Anders Tornberg och hans epok. Inte för att vi på något vis har Tornbergs ambitioner utan mer för att vi behövde något slags sällskap runt bordet. I viss mån är vårt lilla galleri en hommage till denne älskade cigarrökande kosmopolit som gick bort 1997, samma år som han fyllde 60.
       Lund är rikt på lediga lokaler. Kanske kommer nytt liv tillbaka i dessa? Kaffemaskiner och optiker har vi redan. Kanske kommer vi en dag åter att kunna handla cd-skivor i denna universitetsstad? Kanske vi på Galleri Kammaren är med och inspirerar?
       Kulturen fungerar förträffligt som historiebärare. De vernissagekort som Anders Tornberg skickade ut var alltid originella och vi sparade på dem och de är nu med och håller varumärket Lund levande. 
        Men det vill till att Staden också tar sitt ansvar så att vi enkla eldsjälar fortsätter att diskutera nya projekt i kulturkommersens namn med samma glädje som idag.